Hemma på Enbärsstigen

Jaha, då var det dags IGEN. Tidninarna skriver om sparkrav inom förskolan, 12 miljoner. För dyra lokaler måste ses över och nattverksamhet eventuellt läggas ner/omorganiseras. Man måste dra in på alla kostnader, vikariekostnader, matkostnader och transporter.

Jag tror inte att jag är den enda som blir ledsen, arg, förbannad och förtvivlad över kommunens beslut och tankegångar. Känslan av uppgivenhet och att inte kunna påverka deras idiotiska förslag blir större och större. De tar beslut över allas huvuden och sätter familjer på pottkanten. Framförallt spelar de ett spel med våra barn och deras trygghet och välmående. Ursäkta språket men jag är så in i bängen j-vla trött på dessa människor och deras oförmåga att tänka långsiktigt. Har de själva barn, är min första tanke? Vakna upp nu för guds skull och inse en gång för alla att det inte är rätt väg att gå!

Spara inte på barnen, gamla eller andra instanser inom vård- och omsorg. Det måste finnas ett annat sätt!

 

I samma tidning läser jag några blad tidigare att två barn rymt från förskolan (för övrigt är det alvas gamla förskola OCH avdelning!) i Norrköping. En 5-åring har tagit sig ut genom grindarna på gården, med sig ett yngre barn, för att gå och hälsa på sin mormor lite längre bort.

Eftersom jag knatat den där vägen några gånger och lämnat/hämtat x antal gånger vet jag precis hur det skulle kunnat se ut. Vet precis hur många gånger slarviga föräldrar "glömt" att stänga grinden efter sig. Vet precis hur fullt upp förskollärarna har och vilket hästjobb de gör med alla ca 20 st barn (utomhus är de ännu fler eftersom alla barn från alla avdelningar ofta är ute samtidigt) som gråter, leker, slåss/slår sig, byter blöja/går på toaletten, klättrar, hoppar, trillar. Lägg där till föräldrar som lämnar/hämtar sina barn och vill ha ett bra mottagande, telefonen som ringer och att vikarien som är inne och jobbar denna dag behöver få lite info om rutiner, tillvägagångssätt, barnens namn osv (oj, det fanns ingen tid för brandgenomgång, eller annan info om säkerhet, in i verksamheten bara, det löser sig,barnen är ensamma! Det brann ju ändå inte igår, så varför skulle det göra det idag?)

En verksamhet som aldrig sover. En verksamhet som alltid kräver 100% närvaro och engagemang. En verksamhet som vid minsta oaktsamhet kan få fruktansvärda konsekvenser och efterföljder. Stackars föräldrar. Stackars förskollärare! Vad säger man till fötvivlade föräldrar? -"Förlåt?!"

Som tur var gick det bra, den här gången. En kvinna uppmärksammade barnen och tyckte det såg mystiskt ut och larmade. MEN!

Vad hade hänt om kvinnan som såg de små barnen inte brytt sig? Inte hade ringt? Förskollärarna hade i ett tidigt skede ringt polis, rätt gjort, men vart börjar man leta? Tänk om den snälla damen de mött hade varit någon annan person med helt andra avsikter.. 

 

Den här verksamheten är det man vill spara in på. Förskolan. Där vi varje dag förlitar oss på personer vi knappt känner ska göra ett bra jobb med det käraste vi har. Våra barn.

12 miljoner.. Vad är väl det i jämförelse? Vem "betalar" för de konsekvenser som uppstår när man skär in på personal, säkerhetstänk och vidareutbildning? Vem står för ursäkten? Hur ursäktar man förlusten av ett barn?

Det finns inga vinnare i en besparingsplan, bara förlorore. De förlorarna är barnen. Barnen förlorar och politikerna kan fortsätta att köpa dyra kostymer och ta "viktiga" beslut över våra huvuden. Nej hörni, nu är det dags att vakna, på riktigt!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här med civilkurage hörrni. Som för övrigt beskrivs såhär:

"Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen."

Alltid aktuellt och ständigt på tapeten med olika reportage i tidningar om personer som gjort olika insatser som varit av stor betydelse för någon annan. Vissa händelser och ingripanden är stora, vissa är mindre men ack så betydelsefulla för den enskilda personen. Så när jag nu säger civilkurage, menar jag det civilkurage som inte handlar om att bokstavligen rädda livet på någon, från drunkning eller dra fram någon ur ett eldslukat hus, utan nu pratar jag om civilkurage i det lilla. Att våga vara ryggrad åt och med någon annan medmänniska. Att våga säga stopp när någon annan går över gränsen.

Det är också skillnad, tycker jag, på att vara hjälpsam och att visa civilkurage. För mig är det en självklarhet att hjälpa någon på gatan, exempelvis en gammal människa som ramlat, en vilsen turist som gråter i ett hörn och håller kartan uppochned eller något gråtande barn som tappat bort sin förälder. Säkert en självklarhet för många! Men, många många går också bara förbi. 

Sen finns det de här tillfällena då det inte är lika självklart att gripa in när man ser att någon far illa. Det kan handla om diskussioner som går över styr där den ena plötsligt börjar bli hotfull eller fysisk mot den andre, det kan handla om föräldrar som är allt för hårdhänta mot sina barn eller säger alldeles förskräckliga saker till dem på öppen gata, man ser någon som snattar eller stjäl. Ja, det finns många exemel på hur man varje dag kan bli vittne till situationer som man i efterhand känner att man kanske skulle velat göra något åt.  

Man tänker kanske "fan, varför sa jag inget, nästa gång ska jag banne mig..".

 

Två gånger på kort tid har jag varit med om det här. Två situationer som inte varit lika glasklara att gripa in i, som att "rädda" någon i nöd. Men som ändå kännts fel i hela kroppen. Att en röst inne i mig skrikit stopp! Säg något fort! Gör något! Men gör något! Ändå har jag bara stårr och iakktagit. Tyst. Som den allra värsta sorten - den tysta gråa massan, som jag så in i bängen avskyr.

 

1. En mamma står utanför en skola strax efter kl 8 på morgonen, så gör även hennes dotter, 6-9 år. Alla andra barn har gått in men flickan vill inte. Hon gråter och vill inte lämna sin mamma. Mamman uppenbart irriterad och går iväg. Barnet går efter. Mamman svär spottar och fräser. Frågar dottern "hur in i helvets jävla dum i huvudet hon får lov att vara" som inte fattar att hon ska gå in. Jag står ett 15-20 tal meter bort och lägger ner/klär på Wilma i vagnen, men både ser och hör allt. Det här upprepar sig i någon/några minuter, dottern gråter, följer efter mamman, som i sin tur delar ut ord som "störd" "dum i huvudet" "cp" "fattar du trögt" och andra fruktansvärda ord. Till slut går flickan in i skolan och mamman går argt därifrån. Åt ett annat håll än där jag står. 

 

Varför är det så svårt att lägga sig i? Ska man över huvudtaget lägga sig i? Det är tydligt hur djupt mentaliteten "sköt dig själv och skit i andra" sitter. Mamman är ju uppenbart bortom all räddning. Tilltalar man sitt barn på det sättet har man förmodligen större problem. MEN jag skulle såklart sagt något till flickans försvar! Varför gjorde jag int det?!

 

2. Härom dagen i kassakön. En äldre man framför mig som är väldigt långsam i sina rörelser, har svårt att höra vad den unga kassörskan säger. Hon har inte en enda gång lyft blicken mot honom. Hon upprepar irriterat och mumligt hur mycket pengar han ska betala, men han hör fortfarande inte. Han riktar ett öra mot henne för att höra bättre. Han lägger försiktigt och trevande fram en tjuga framför henne, han ler försiktigt, han vet ju inte om det är för mycket eller för lite eftersom han inte hört. Hon upprepar beloppet, men tittar fortfarande inte på honom. Har blicken fäst åt sidan, ser fruktansvärt äcklad och märkvärdig ut. Han uppfattar vad hon sagt och byter ut tjugan mot en hundralapp. Fortfarande tittar kassörskan inte mot honom.

 

Som livrädd för att vidröra honom, kastar kassörskan upp och fram växelpengarna, sedlarna singlar ner på golvet där han står. Hon säger ingenting. Inte förlåt, inte ursäkta inte ojdå. Rör inte en min. Tittar honom fortfarande inte i ögonen eller ens i närheten av hans ansikte. Blicken fortfarande fäst någon annanstans.

Mannen ler trevande och mumlar, oj, mitt fel.. Han böjer sig långsamt ner och tar upp pengarna. säger tack och hejdå. Kassörskan mumlar ett hejdå, fortfarande med blicken fäst någon annanstans.

Min tur. Hej! säger hon och tittar mig i ögonen. Hej, Säger jag och vet inte vad jag ska göra, tittar på mannen som går ut, tittar på Erik, som för att se om han uppfattat det på samma sätt som jag. Ja, han skakar på huvudet. Det var inte bara jag som reagerade på det där..

Ännu ett exempel på att jag bara stod där. Utan att göra något.

 

Både jag och uppenbarligen kassörskan också, vet mycket väl, att denne man ofta kan ses på bänken utanför systembolaget. Den där bänken har han nog spenderat lika mycket tid på som det tar för en kommunalarbetare att arbeta ihop en guldklocka.. Såklart är han inte guds bästa barn. Han har säkert vänt upp och ned på mycket och kostat samhället många kronor. 

MEN, när det står en människa framför dig, som är nyduschad, kammad, hel och ren. Har ett leende på läpparna och en förhoppning i ansiktet, med stolthet har plånboken framme och inget annat än mat på varubandet.. Är han ändå inte värd att se i ögonen? Jag säger inte att man ska bjuda på glädjedans och oxfilé. Men ett satans enkelt "Hej!" och att titta någon i ögonen är väl det minsta man kan ge någon..

 

Eller har jag fel?!

Vad tycker ni?! Ska man sköta sitt eller våga säga ifrån oftare? 

 

 

Hej hopp!

Idag har erik haft sin första föreläsning på gymmet. Det gick bra säger han! Många intresserade åhörare, fulla stolar + 5 extra. Kul!!

 

 

Har redan fått några förfrågningar om vad jag önskar mig när jag fyller, så här kommer några grejer:

 

Idag säger vi grattis till världens bästa pappamorfar Lasse! Hurra hurra hurra på ungefär 50-årsdagen!!

 

Igår ringde de från förskolan och sa att det förmodligen gick maginfluensa på avdelningen. Tack för den infon, sa vi och stannar snällt hemma idag och imorgon! Än har det inte blivit något, men stackars Alva ligger i soffan alldeles utslagen, vit i ansiktet och har ont i magen och mår illa. Så fort hon hostar till är jag halvvägs framme med hinken (blir ett snabbt inlägg, vill helst inte få en kräka i daton!!). J*vla skit baciller! Ute strålar solen och det är härlig vinter, men en sån här dag gör man bäst i att hålla sig inne. Temperaturen visar dessuton -13. Brrr!

 

Wilma är nog på bättringsvägen, efter all våldsutsugning av diverse näsinnehåll börjar hon kunna andas normalt igen. Dock hänger hostan kvar som en envis gammal rökhosta. Blä för sjukor!

 

Hej där!

Fortfarande sjukstuga här! Tror hon är på bättringsvägen, men fortfarande är det mycket vakentid, hostningar och snörvlingar på nätterna. Och det är ju inte bara Wilma som själv vaknar stup i kvarten. Det drabbar ju såklart oss andra också. Alva ser ut som ett nyvaket troll varje morgon när jag väcker henne! Stackarn..

 

Gjorde ett riktigt lyckat köp förut idag! En Näsfrida, hur bra som helst! Det låter ju äckligt egentligen, att man ska suga ut snoret på barnet. Men eftersom det inte ens är i närheten av att kunna hamna fel (det är inte direkt som att slanga bensin, där man kan få sig en klunk och spotta och fräsa och spy. Har visserligen inte testat det själv, men på film gör de ju så..) och med tanke på vilket resultat det gav så var det helt klart ett bra köp! 

Nu hoppas vi på mindre snoriga och rossliga dagar och nätter!

 

Vilken helg vi har haft! Wilma är sjuk och vi började fredagskvällen på jourmottagningen. Det konstaterades att hon hade krupp och hon fick inhalera och käka tabletter. Mindre kul!

Helgen har fortsatt med att hon har dunderförkylning och vi har haft näst intill sömnlösa nätter. Som om det inte vore nog har hennes första tand ploppat upp! Välkommen säger vi till den! Nästan 7 månader.. Alva fick sin efter 11mån.. hon gick innan hon fick gaddar! Så olika kan det vara!

 

GRATTIS till Erkan som vann SM i bodypress (bänkpress med egen kroppsvikt) på fitnessfestivalen i Göteborg i helgen! Han vann med 40 reps (st) med en vikt på 70 kg, 2:an gjorde 36. GRATTIS älskling! Bra jobbat! Ännu en buckla till samlingen, snart får vi väl fixa en skrythylla!

 

 

 

 

 

Peggy! Det är Alvas senaste tillskott i gosedjursfamiljen. Eller ja, egentligen är peggy gammal. Alva fick henne på gamla förskolan när hon fyllde 2år. Men det är först nu hon har blivit ordentligt uppskattad.

Ni som sett julkalendern (vet inte riktigt vilka som läser den här bloggen och hur många som ser kalendern även om man inte har barn) vet att pojken har en ökenråtta som heter just - Peggy.

Alva ville såklart inte vara sämre, helt plötsligt kom hon ihåg att hon också minsann hade en råtta liggandes, gick upp på sitt rum, rotade djupt ner i en låda, och tadaaa - där var hon. Alvas alldeles egna Peggy!

 

Alva sätter Peggy i mitt ansikte varje morgon ungefär kl 06, och om man tycker att det är kul att bli väckt av killande gosedjursmorrhår i näsan/ögat/munnen är ju detta fantastiskt charmigt. Men när man varit vaken halva natten av en liten (förvisso glad) pratande bebis som inte vill sova, känns det inte så charmigt att behöva få upp en råtta i facet.

 

En annan, inte så rolig, nyhet är Finspångs Kommuns sparpaket. Det gör min riktigt förbannad hur man väljer att behandla anställda och framförallt sina "kunder" - våra barn och ungdomar och gamla. 

HUR kan det vara nytänkande (politikerna går ju ut med och säger att man är en "nytänkande kommun") att spara in på dessa områden? Det är varken rätt lösning eller nytänkande. 

 

Vad politikerna inte verkar fatta är att deras förbannat kortsiktiga sparförslag endast ger dåliga ringar på vattnet och knappast räddar någon budget, iallafall inte på lång sikt. Hur kan det vara försvarbart att i november månad klia sig i huvudet och undra hur det kommer sig att det står ca 80 barn i förskolekö som ska börja efter årsskiftet och inte veta var man ska "göra av dem"? Oj då! De här barnen ska börja förskolan vid årsskiftet och står helt utan plats. Man är tydligen helt förvånad att barnkullen var så stor. HALLÅ, VAKNA TILL LIV!! Det finns väl gott om statistik på hur många barn som föds repektive år och vilket behov av lokaler/personal/resurser som måste tillgodoses. Det borde ha tagits om hand för längesen! 

 

Vad händer rent konkret med detta sparkrav?

-man klämmer in ca 3 barn/avdelning runt om i kommunen 

- pensionsavgångar ersätts inte av tillsvidare anställningar, utan i bästa fall av vikariat av en i bästa fall pedagogiskt INTRESSERAD person. En pedagogiskt UTBILDAD person kostar för mycket.

Det betyder ca 20 barn och ca 3 vuxna på vissa enheter. Lägg därtill att det inte alltid ges resurser till de barn som behöver mer stöd. Lägg därtill att många av dessa barn är nyinskolade, som inte är mer än strax över 1 år. Alla som har varit i närheten av en 1åring vet hur mycket närhet och uppmärksamhet det kräver, ur många aspekter och synvinklar.

 

Vad händer rent konkret med barnen som vistas långa dagar i en barngrupp på ca 20 barn varav många är småbarn? Får de den trygghet och de grundläggande behoven tillgodosedda? 

Vad händer med personalen (som gör ett fantastiskt jobb under jävla skitförutsättningar) när de en dag inte pallar trycket längre och börjar bli sjukskrivna? 

Vad händer med alla nyexaminerade förskollärare och lärare som inte får någon anställning i kommunen för att det är för dyrt att anställa? Jo de söker job någon annanstan såklart. Är man ung och inte har barn flyttar man förmodligen härifrån i samband med att man får jobb nån annanstans. 

 

Barn och unga som inte får tryggheten, det stöd, den hjälp som de behöver i tidiga år hamnar ofta, inte alltid, men ofta, på efterkälken. Och då pratar jag inte bara om kunskapsbiten. Utan den sociala biten. Kunskap är "lätt" att ta igen. Sociala bekymmer och avsaknaden av emotionell intelligens är desto svårare. 

 

Sluta för fan att se pengar i allt och tänk ett snäpp längre. Säg nej till att spara inom vård och skola. DET är nytänkande.

Generellt sett är jag för att man rör om i skolgrytan, tycker det är viktigt att man ser över sina verksamheter och inte bara tuffar på i samma spår som man gjort i urminnes tider, även fast ingen vet varför man gör på ett visst sätt. Och att bygga ett nytt gymnasium har ju absolut sina goda sidor och fördelar. MEN just nu vet jag inte om det känns motiverat och försvarbart. Hur kan man spara så in i bängen inom för- och grundskola. Men välja att bygga en nytt flashigt hus?! När man dessutom för några år sedan lagt massa miljoner på att rusta upp Bergska skolans skolgård/utomhusmiljö med fantastiska idrottsmöjligheter. 

Om vi inte tar hand om våra barn och unga i för- och grundskolan, om vi inte ger dem tryggheten, rätt hjälp, stöd och förutsättningar kommer de inte ens att komma in på gymnasiet. Och då står man där igen, likväl med för små undervisningsgrupper och för få sökande så att man måste lägga ner.

 

Usch fan va arg jag är!! Får vilken komplett idiot som helst ta beslut och bestämma över våra barn och deras livssituation?! Jävla puckon rent ut sagt. Satsa pengar och engagemang i våra lärare och förskollärare (äldreomsorgen blev bortglömd här, men sparkraven inom den sektorn är också fördjävlig! Det tar vi en annan gång.) och inse en gång för alla att vi har allt att vinna på trygga, kunniga och välmående unga människor!!!

 

Fan. Tack och hej! Jävla skit va arg jag är. Och inte fan har de snöröjt ute på vägen heller så jag får slita och dra vagnjävel över alla snövallar. Tacka fan för att jag inte sitter i rullstol (peppar peppar) eller har rollator! 

 

 

 

 

 

Igår hade vi dop för Wilma. TACK alla ni som var med och delade den dagen med oss och henne! Och stort tack för hjälpen med baknig och annan övrig inblandning! Wilma skötte sig exemplariskt under hela dagen. Lyckad dag som vi alla är mycket nöjda med.

 

 Nu är du Wilma Lisa Anklew!

Har försökt blogga från mobilen i 2 dagar, men det blir alltid knas med bilderna. Tycker det är fruktansvärt tråkigt att både skriva och läsa inlägg utan bilder...

 

Igår var Alva hos tandläkaren. Det gick toppenbra! Hon gapade stort och tjejen fick både lysa, gräva med den obehagliga petpinnen och trycka in spegeln på en gång! Fick som väntat påbackning på hennes sneda bett, för mycket napp! HUR ska vi komma till rätta med det? Gjorde ett halvhjärtat försök på em att hon inte skulle få ha den förrän natten, det höll i 1h, hon grät grät grät och skrek om vartannat. Hon fick tillbaka den. Jag vet, grundläggande är ju såklart att vi går in i det helhjärtat och verkligen bestämmer oss. Men hur? Tips? Gärna fler tips än att lämna till tomten.. den kan vi redan. 

 

Wilma fick vaccin nr 2 igår också, orolig, gnällig och lång febernatt blev resultatet efter det och man kan med råge säga att vår förra sömnlösa natt var rena rama drömnatten i jämförelse med denna!! Jag och alva låg vakna mellan ca kl 01-03 och med jämna mellanrum både innan och efter, lillasyster kan verkligen konsten att få allas uppmärksamhet.. Nu var det ju förlåtet, med tanke på febern, men ändå. Man famlar i mörkret efter nappen, vaggar,vyssar och hyschar om vart annat och precis när hon är på väg att somna vaknar hon till igen med vidöppna ögon och drar igång igen..

 

Det är för övrigt väldigt spännande att sova bredvid alva. Man vet aldrig vad som händer, en fot i ansiktet, ett finger i ögat, en stinkprutt under samma täcke är liksom inget ovanligt. Inatt skulle hon bestämt ha mitt täcke och drog hela tiden av mig det

Jag: men Alva sluta ta mitt täcke, du har ju ett eget!

Hon: Jag vet det mamma, men jag vill ha ditt. Det är min farmorit (favorit). 

Gullunge! ( vem behöver en dubbelsäng när man kan sova två och en halv pers på samma kvadratmeter och under samma täcke?!)

 

 

 

Idag har jag släpat ut mina tjejer och Frida (och felicia) på ett gäng backintervaller. Det finns en grym nygjord (?) och asfalterad backe som går upp från banvallen mot profilen. Blä vad jobbigt det var! Flåset är inte det bästa, vet inte vad som brände värst, lungorna eller rumpan. 

 

Lördag, efter sju, Wilma sover äntligen och vi är ensamma hemma. Alva är hos farmor och farfar i enstaberga och erik träffar sina kompisar nånstans i oxelösund.

 

Igår hade jag middagsgäster som sagt. Trevligt!  Kände att jag misslyckades lite med köttet till maten, men va tusan, efterrätten gjorde susen i magen, så det kändes förlåtet!

 

Idag har jag vågat att färga bort min blonda kalufs. Tycker det är snyggt och tidlöst med ljust hår. Men inte den nyansen jag gärna får, det liksom gulnar eftesom jag har så mycket rött pigment. Och eftersom jag har varit sugen på lite kopparbrun..isch slog jag till!

 

 

 

Natten som gått är direktkvalad in på topp 10 av sämsta nätter någonsin vad gäller sömn. Jag är trött trött trött trött. W låg klarvaken och jollrandes halva natten. A hostar som en gammal rökare och just nu vet jag inte vad som händer i hennes huvud. Hon roterar värre än en helikopter, ramlar ur sängen, gnyr och gnäller, vaknar ständigt och sparkar hej vilt, värre än värst faktiskt. Med andra ord har jag haft en glad pratande liten krabat på ena sidan, som hur man än flyttar bort henne, lyckas lägga sig som ett frimärke intill igen. Lägger man över henne i sin egen säng blir det skrika av, och det orkar jag inte just nu. Då får hon hellre bli "bortskämd" och sova nära.

På andra sidan har det alltså varit VM i sparkning. När hennes fötter inte var uppe i mitt ansikte var de i ryggen. När hon inte ramlade ur sängen (har aldig hänt förut någonsin förrän nu) hostade hon lungorna ut och in, stackars liten!

Så idag skulle jag verkligen behövt vila lite. MEN. Som vanligt har jag ortoligt svårt att lägga mig på dagen. Det bara inte går. Finns ju 72 andra saker som jag både vill och behöver göra istället.

 

Imorgon kommer alla "nyårs tjejerna" hit på middag. Inte för att fira nyår, men för att jag har fått för mig att jag ska klara av att laga 3 rätters! Herregud. Jag som inte ens kan röra ihop en pulversås utan att göra det i fel ordning. Hur ska det gå!? Det ska bli jättekul hur som helst, jag ser fram emot det! 

 

Igår hade vi en supermysig dag. Vi lekte i bruksparken och matade fjäderfäna. Och det är ju faktiskt hur fint som helst ner mot slottet, vattnet, broarna och omgivningarna. 

 

 

 

 

 

Började dagen på samma sätt som igår. Lämnade stora gumman på förskolan, sen gick jag samma runda och la in spurter i uppförsbackarna. Ni som gått bakvägen till nyhem (grusvägen som går upp på vänster sida, på väg ut mot falla) vet att den har skaplig lutning. 800m stigning tror jag att det är (ska mäta igen för säkerhets skull). Känns hur som helst bra i bakdelen och gör gott för flåset! 

I en av lutningarna mötte jag en kvinna. Hon tittade storögt på mig och såg ut att undra om hon skulle fly eller fäkta "Vad gör hon?! Jagad av en björn?! En galen man?! Ska jag också springa?!". 

 

Barnpsykologen som jag lyssnade igår gav inget vidare av värde. Hon menade att det bästa man som förälder kan göra är att vara medveten om sina tillkortakommanden. Men, vad jag stör mig på folk som pratar i gåtor! Hur kan ens medvetenhet om att jag är dålig inom ett område hjälpa mig att bli bättre. Att prova samma sak om och om igen utan resulatat innebär förmodligen att man behöver prova något annat sätt. Ge gärna också tips på konkret fakta och forskning som kan få en att prova andra vägar att gå. Medvetenhet..pppffft! ("Men betalt ska de ha!", för att citera Rudolf i Sunes sommar.)

 

Glömde säga, när vi checkade in på hotellet i sthlm och kom upp på vårt rum, satt det en välbekant tavla på väggen. Vad är oddsen?! Sju våningar med rum och vi fick rummet med just denna (både ebbe, karin och david hade andra tavlor i sina rum)...

 

 

 

Åh, vad sur jag blir! Hade skrivit ett jättelångt inlägg med bilder och allt, och när jag trycker på publicera så händer vad? Allt försvinner! Ogjort arbete och slöseri med tid. Superirriterande!

 

Imorse när jag hade lämnat stora gumman på förskolan gick jag och W en lång promenad i regnrusket. La in ruscher i uppförsbackarna för att få upp pulsen ytterligare. Skönt! Det känns extra mysigt att komma in till kaffet när man varit ute i sånt väder!

 

Igår gjorde alva en fruktansvärd upptäckt! Hon upptäckte att hon inte kunde flyga! Hon blev riktigt ledsen och förstod inte varför hon inte kunde flyga som en fluga hon såg på tv:n. Hon klädde ut sig till häxa istället, det kan hon ju nu efter att hennes mamma tvingat henne...

 

 

 

 

Idag har Alva varit utklädd till häxa på förskolan. Först ville hon inte alls vara utklädd, inte ha läskiga spindlar på kläderna och ännu mindre ha en stickig hatt på huvudet! Men efter lite frukost blev humöret bättre och spindlarna blev uppskattade kompisar. Väl på förskolan var hon glad att hon var utklädd eftersom de flesta andra barn också var utklädda! 

Just nu påminns man extra mycket om att det är en del jobbiga grejer som händer ute i världen. Stormen Sandy ödelägger hela samhällen, gör folk hemlösa och familjelösa. Oktober, rosa månaden, bombarderar oss med berättelser om döttrar, mammor och mor-och farmödrar som i några fall vinner, men i lika många andra fall förlorar, kampen mot cancer. Spelar ingen roll vem du är, ung eller gammal. lång eller kort. Tjock eller smal. Det är en fördjävligt grym sjukdom och det finns sällan ord för vad man ska säga eller göra när det ofattbara plötsligt en dag blir verklighet för dessa kvinnor och deras lika drabbade familjer. Fy fan.

 

Vad är väl pengar och materiella ting värt egentligen? Varför håller man på och tjatar och gnatar om disk, städ och tvätt? Varför stressar man ilsket till hämtningar och lämningar till förskola och skola för att hinna till sitt ack så viktiga arbete? Vem bryr sig om lchf och kalorier?

Ibland känns det så puckat allting runt omkring oss idag. Vad är det vi lägger vår tid och energi på egentligen?

 

Älskade ungar. Jag så tacksam. Så fruktansvärt tacksam att ni finns♥

 

Det börjar dra ihop sig till julklappsfunderingar och även om det inte är vi vuxna som står i fokus på självaste julafton kan man ju få skriva en önskelista ändå.

 

Tårtfat på fot

Lite större salladsskål/ar (gick sönder 2st i flytten)

Kakfat med våningar

Förkläde från åhléns (grått eller grått med blommor)

Presentkort Intersport/stadium 

En stor dalahäst i vitt eller svart

 

Japp, det var det! Kanske kommer jag på några fler saker..

 

Barnens lista återkommer jag med snart!

♥

 

Hujedamej så kallt det var/är idag! Pälsmössan på! Det känns som att det är hög tid att bege sig ut i shoppinghavet och leta fram en ny passande overall till det större barnet. Köpte ett par superbra (och ack så dyra) överdragsbyxor i våras med förhoppning om att hon skulle kunna ha dem även nu i höst, och ja, i september kunde hon det. Men nu huxflux 1,5 månd senade är de för små!! Hur är det ens möjligt?

Usch, gillar inte att ha med mig barnen i affärerna, det går bara inte, det ska till mycket innan hon vill prova något. Det bästa är att beställa hem och prova i lugn och ro!

 

På tal om lugn och ro. Om man planerar dåligt får man såkart sota för det.

Det du nu ska få läsa läses bäst med ljudet/musiken(?) av den hysteriska tittutfågeln i kalle anka på julafton.

 

Det är ju fantastiskt hörrni, vilket äventyr det kan bli att ge sig på att försöka duscha när man har två vakna barn och är ensam hemma (läs: hur jävla dum får man vara)!

Man matar det mindre barnet i förebyggande, sätter henne i babysittern framför glasdörrarna på duschen så man har koll. Sätter på en film och brer en macka åt det större barnet, så hon kan förbli sysselsatt i några minuter.

Man planerar noga och lägger fram handduk inom räckhåll, rena torra kläder, låser fönster och dörrar och ser till att allt är i sin ordning.

Man kliver in i duschen, tycker att man tokduschar på nytt personbästa. Men vad hinner hända under tiden? Det större barnet kommer in, pejlar av läget och knycker det lilla barnets napp så att det blir tjutkalas utan dess like. Man försöker spela apa genom glasdörrarna så att den lilla håller sig någorlunda glad. Man sjunger sånger, gör tokiga pruttljud och grimarser samtidigt som schampot inte vet någon hejd och skvätter åt alla håll. När man lyckats vråla tillbaka det större barnet med den mindres napp, ger hon snällt tillbaka den och den lilla blir nöjd.

Vid den här tidpunkten är det även slut på tvageriet (Gunde Svan, släng dig i väggen, ditt duschrekord är hotat!).

Det större barnet tar då den prydligt ihopvikta handduken och springer iväg med fort som attan. 

 

Där står man, dyngsur, lite irriterad, och uppgiven. För det större barnet kommer inte tillbaka med handduken. Även fast man ropar. Även fast man mutar. Även fast man blir arg och även fast man ber snääääällt.

Dyngsur och droppandes får man inleda en handduksjakt med flygande tuttar i vädret och ett gapskrattande barn.

När man väl får tag på handduken kastar sig barnet runt ett dyngsurt ben och säger, "jag älskar att busa med dig mamma!"

 

Vad säger man?

Jag älskar dig också underbara unge! (Men ge fan i handduken)

 

Och med det sagt tar vi helg!

 

 

Nu ser det ut som att det ska gå att kommentera igen! Prova gärna